Mojitos är godis

Jag var inbjuden på ett event som det heter på First Hotel Linné för några månader sen. Tapas, ett live-salsaband och en liten kurs i att dansa salsa. Jag hoppade den, känner mig som ett hopplöst fall, bara slöseri med tid och svett. Men sen fortsatte kvällen inne på Orange där det är salsaklubb varje torsdag. Massor med folk, latinos i synnerhet som KAN dansa salsa, my God! Han som har klubben släpade upp mig på dansgolvet, intet ont anandes vad han givit sig in på. Jag är ett motoriskt underverk. Å hamnar man det minsta fel i takten så är det kört i salsa. Då måste man börja om och det är så pinsamt. Han gjorde sitt bästa för att lära mig, jag känner mig mest som en panna cotta som har fått i sig några gelatinblad för mycket, det rör sig men på fel ställen liksom. Man ska vara precis lagom onykter för att dansa salsa, inte för onykter för att vara skärpt och inte för nykter för att vara svenskt stel. Jag jobbar på att försöka reglera vin och mojitos så jag får i mig precis rätt mängd så jag vet till nästa gång. Som om det skulle hjälpa, ha!

Nu var jag där igen i torsdags och dansade som fan. Med min kompis Ingrid mest. Men dom där latinosarna dom gör inte som svenska killar som väntar med att bjuda upp när man står i baren och dom är säkra på att det inte finns nån pojkvän i närheten. Nä latinosar tar tag i en när man är på dansgolvet och börjar dansa salsa. Skitläskigt! Man förväntas ju kunna när man är där tror jag. Jag är dock utlovad privatlektioner av han som har klubben. Jamen lycka till säger jag bara. Mission impossible. Men det vore kul att få lite snits på sig tills man åker till Costa Rica i höst, det kan ju bli en svängom där om man har tur.

Jag trivs bäst i baren, där jag kan stå i lugn och ro och lukta på en mojito. Fasen va gott mojitos är. Ska nog fixa såna ikväll. Men skippar salsan…

Täljstensvägen är ett slagfält. Mygg och harkrankar åker på fett med stryk av mina små hjältar som räddar en mamma i nöd.

Jag hatar kryp. Alla kryp. Tycker nyckelpigor är hemska djur. Kanske därför jag inte vågar åka nyckelpigan på Grönan, man känner hur dom kommer och bits dom små jäklarna.

Men mest av allt avskyr jag spindlar. Jag är rädd för dom. Vilket är så larvigt. Rent logiskt så vet jag ju att dom inte är farliga här i Sverige. Men ändå. I min ungdom var jag ihop med en kille som hade en egen lägenhet. När jag kom dit en dag, ensam, så möts jag av en spindel på hisnande 1,5 cm i diameter på golvet i köket. Stämningen var tryckt, ingen av oss sa något, hjärtat bultade. Jag smög mig fram över köksgolvet med hinken. Med en undermanöver lyckades jag förleda spindelns uppmärksamhet och kunde slänga hinken över honom och sätta mig själv i säkerhet. Nu hör det till bilden att pojkvännen inte var i stan på några veckor. Så nästa mission blev att leta reda på någon som kunde komma hem och verkställa avrättningen. Jag lyckades ragga upp en kompis i Gottsunda centrum som tog med sin vapenarsenal och skred till verket. Jag kunde åter sova i säkerhet.

Jag har dock genomgått KBT-behandling. 8 hysteriska kvinnor i ett rum med varsin balja framför sig innehållandes en spindel. Det var 3 storlekar på spindeln. Jag klarade två. Inte den sista.

Jag har ju jobbat mycket utomlands och framför allt i Afrika men även i Latinamerika och Asien. Där finns det spindlar!!! Värst var nog i Zambia. Jag bodde hemma hos min vän Eva som arbetade på svenska ambassaden. Våra långben är patetiska anorexia-offer jämfört med deras kan jag säga. Jävlar vilka tjocka ben. Åsså står dom och gungar upp och ner, bara talar om att nu anfaller jag snart den där löjliga vitingen, så äckliga!!! I mitt sovrum hade jag en sån spindel som satt uppe på väggen. Jag kunde inte sova med vetskapen om att han satt där och skulle anfalla mig när som helst. Så jag petade in lakanet runt HELA kroppen så det inte fanns en möjlighet för den att komma in. Å ingen luft kom in heller för jag tuppade av. Huslarmet gick på natten av att inkräktare försökte tas sig in men blev avhysta av larm och nattvakter vid villan. Jag hörde ingenting och dessa larm låter vill jag lova… På morgonen var spindeln borta. Skönt tänker ni. I HELVETE HELLER! Var är den nu då??? Den kan ju ha krupit ner i min resväska!!!

Jag har en badge där det står ”INSEKTER SUGER”. Kunde inte ha sagt det bättre själv.