Lisa kollar Bonde söker fru. Å jag förstår att Bonde letar fru.

Asså, Bonde söker fru… Vilket jävla program. Tragiskt! Om jag var bonde och insåg att det enda sättet för mig att få en fru är att vara med i detta program eller åka till Thailand så skulle jag hoppa i storstövlarna, dra ner kepsen, dricka ett sista glas opastöriserad mjölk och lägga mig under skördetröskan. Jag tror faktiskt att en del av bönderna som presenterades inte kommer att få ett enda brev. Vad gör TV4 då? Åker äckelkäcka Linda dit och säger no mail today och lägger upp ett medlidande hästleende (hon passar faktiskt väldigt bra i den där djurrika miljön, har inte tänkt på det förut).

Klart det finns civiliserade, trevliga och snygga bönder (känner en faktiskt) men jag är ingen lantmänniska. Det livet tilltalar mig inte alls. Varken vischan eller familjebilden. Sitta och dricka kokkaffe bland flugor och koskit med en grinig bondmora till svärmor varje dag skulle få mig att börja dricka kaffekask på fat. När man kan sitta på Plock och dricka vin??? Jag har dessutom svårt att se bönder som sexuella varelser. Mer fortplantning än kul liksom.

Nu måste jag ju se ett avsnitt till, när Linda kommer med brevet. Om det blev nåt.

Lisa har äntligen hittat stället i mobilen där man ändrar storleken på texten. Ska bli spännande att se vad ni har skrivit sista tiden...

... Å framför allt vad jag själv skickat iväg. :)

När jag fyllde 40 så förändrades min syn som genom ett trollslag. Som om det inte var nog att fylla 40 liksom… Jag har alltid haft glasögon men behövde fram tills dess bara ha dom när jag satt vid datorn och när jag körde bil. Knappt det, det gick bra att slarva.

Men sen blev det omöjligt att läsa nåt utan att skrynkla ihop hela ansiktet. Tror minst hälften av mina rynkor beror på min dåliga syn! Jag ville verkligen inte ha glasögon JÄMT. Så jag skaffade linser istället. Funkar ju så där. Kände mig alltid lite irriterad i ögonen och tyckte jag såg trött ut. Pilligt och bökigt. Bara tanken på att hålla på med linserna när man kommer hem från nåt party gjorde ju att jag har gått halvblind på alla fester senaste åren. Förklarar en hel del faktiskt om man tänker efter…

Men till slut så gick det inte längre. Jag var tvungen att skaffa glasögon. Prooogreeessssiiiiivvva. Hemskt ord. Det är spiken i kistan liksom för att ha blivit meeedeeelååååldeeers. Men jag köpte ett par Calvin Klein-brillor. Supersnygga. Svindyra. Är det nåt Synsam kan så är det att ta betalt minsann.

Alla som kommenterar mina glasögon säger att dom är skitsnygga och att jag passar så bra i dom. Å det kan jag väl också tycka. Men jag vill inte ha glasögon! Det är ju inte jag liksom. Jag kan inte vänja mig vid att jag ska ha dom på mig all min vakna tid. Så jag slarvar. När jag ska ut eller på fest eller på date.

Där har jag kommit på en jäkligt bra grej, när man ska på date alltså. Eftersom jag inte ser ett skit av vad som står i menyn så läser jag den på nätet först. Sen sitter jag där och låtsas-läser en grå massa tills snyggingen mittemot säger vad han ska ha eller frågar vad jag tänker ta. Det har ju jag bestämt flera timmar innan.

Så jag går bara på syltor som har menyn på nätet och håller tummarna att dom inte bytt ut den när man bänkat sig. Det skulle bli lite jobbigt….

Blind-date fick plötsligt en ny innebörd!!!

Lisa såg just en intervju med en representant för De Tankspriddas Riksförbund. Funderar på att gå med. Om jag kommer ihåg det.

Jag är sekreterare till en fantastisk chef som delegerar ansvar med 100% förtroende. Jag har oftast stenkoll på allt på jobbet som gäller henne. Hon behöver inte tänka på att boka saker eller skriva ut papper. Allt är förberett och klart när hon behöver det.

Men hemma är det annorlunda. Noll koll. Kan hålla i nycklarna för att i nästa sekund inte ha en aning om var dom är. Det är väl det typiska, nycklar, glasögon och mobil. Mobilen kan man ju alltid ringa till så hittar man den. Värre med all annan skit man ska hitta på morgonen när det är bråttom. Som när man släpat sig iväg till gymmet 6 på morgonen för att upptäcka att man bara la i EN sko i träningsväskan. Sånt gör mig galen! Hade jag en chef hemma hade jag fått sparken.

Jag ser inte saker. Detta kan såra min omgivning, jag är hopplös när det gäller att se om någon har nya gardiner, glasögon, frisyr eller karl. Ligger liksom inte för mig. Är man självupptagen då eller är det så att man har huvudet fullt av annat skit som blockerar här och nu? Känner ju att alla indianer inte sitter i kanoten när jag missar helt uppenbara saker. Som att skjuta in varuvagnen i en annan vagn när man handlat färdigt för att upptäcka att sonen sitter kvar där i bilbarnstolen. Det har jag gjort. Såg lite roligt ut faktiskt.

Sen är jag fantastisk på att vänja mig vid saker. Som att fläktlampan och taklampan i köket inte fungerat på flera månader. Varför byter man dom inte bara? Jag önskar att jag var som mitt ex MW. Där hände det saker, han fixade allt direkt och han kunde fixa allt också, precis allt, en tusenkonstnär. Jag och MW gjorde ju slut så nu förblir allt som pajar trasigt eftersom jag inte kan ett skit. Det är väl inte riktigt sant men jag tycker allt sånt som ska fixas är tråååååkigt. En del säger, med ett sånt där äckligt kvittrigt tonfall ”men det är ju en sån känsla att ha klarat av att byta däck på cykeln själv”. Jag säger bara: den känslan kan jag vara utan. Betalar hellre hutlösa pengar hos cykelhandlaren för att få det gjort.

Vad hette den där föreningen jag skulle gå med i nu igen då?